Erik Evers
En alumn som jobbat med ledarskap efter examen på både ett storföretag med 49 tusen anställda och ett mindre expanderande företag. Han berättar om sin resa och den ångest som man ofta kan känna i relation till studier och arbete. Här kommer ett inlägg från alumn Erik Evers!
_________________
När jag fick frågan om att skriva en artikel kring min karriär blev jag först smickrad. Vill någon verkligen veta hur det har gått för mig och varför jag har lyckats. Har jag lyckats? Vad är att lyckas? Genast går tankarna över från att vara smickrad till en ångestkänsla. Vad är intressant att veta? Varför skulle någon vilja läsa om vad jag har åstadkommit? Ångest är något som många ofta tampas med men sällan pratar om att de har.
Jag hade länge en känsla av att inte vara tillräcklig. De första åren i arbetslivet kände jag mig som en bluff. Snart kommer de på mig. Snart märker de att jag inte kan någonting. För att förstå mer kring min upplevelse pratade jag runt med mina forna klasskamrater och insåg att alla kände så. Det var som en epedimi som hade spridits över alla nyutexaminerade ingenjörer & lärare. Det hjälpte mig en bit på vägen, men inte hela vägen till ett ångestfritt arbetsliv.
Det var först när jag via Scania var med i ett forskningsprojekt gällande hur coaching av ledare kunde utveckla deras ledarskapsförmåga som jag släppte min arbetsångest helt. Jag hade precis fått ett nytt jobb som jag inte hade tillräckligt med erfarenhet för att få, vilket resulterade i att bluffkänslan var större än någonsin. Via forskningsprojektet gick jag till en psykolog var tredje vecka där vi satte upp mål för vad jag skulle uppnå till nästa gång. Jag har alltid varit en person som sätter upp för höga mål, och det var ingen skillnad nu. Anneli som psykologen hette försökte hålla ner mina mål, men jag tryckte samtidigt på. Efter tre veckor kom jag alltid tillbaka. Jag hade förträngt vilka mål vi hade satt upp då jag inte hade en struktur på hur jag skulle följa upp dessa. Inför varje möte hade jag en känsla av att jag var otillräcklig, men jag gick alltid där ifrån med världens bästa känsla. Det visade sig varje gång att jag hade nått målen vi satt upp och att jag redan hade satt upp nya häftigare mål för mig själv. Där och då ändrade jag mitt sätt att arbeta. Strukturerat med tydliga kortsiktiga mål, som går att nå. Där och då försvann min ångest, i arbetslivet i alla fall.
Men nu ska vi spola tillbaka bandet. Vi ska ta oss tillbaka till tiden på KTH. Jag hade valt programmet Civilingenjör & Lärare då jag gillade tanken på att utveckla människor samtidigt som jag hade lätt för, och tyckte kemi var roligt. Där, för 10 år sedan, visste jag inte själv att ledarskap var det som intresserade mig. Egentligen hade jag en aningen jobbig känsla inom mig, att jag inte visste vad jag ville göra. Jag tyckte att allt var roligt. Jag har personer i min bekantskapskrets som har hetsat mig och sagt ”Erik, du vill ju göra allt. När ska du bestämma dig för något?”. Jag kunde inte bestämma mig, jag visste inte vad jag ville.
Åren gick och det blev mer och mer tydligt för mig att det var ledarskap jag var intresserad av. Näringslivet lockade mer än skolan och det fick mina tankar att vända mot kemi-valet jag gjort för 3-4 år sedan. Hur blir en ledare inom ett kemi-företag? Det var tydligt att titlar som doktor och professor genast blev av stort värde och jag var inte intresserad att studera mer för tillfället. Jag ville ut och praktisera mitt ledarskap. Där någonstans kom ångesten fram igen. Jag hade pluggat kemi i flera år och insåg ungefär då att jag inte skulle jobba med det jag hade studerat. I alla fall inte med kemi som var halva mitt val.
Åren gick och det började närma sig slutet av mina studier och slutligen hade jag bara en kurs kvar samt examensarbetet. Tyvärr var det inte vilken kurs som helst. Molekylär struktur är fortfarande idag ett ångestladdat ord för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara kursen. Första försöket pluggade jag som jag gjort till alla tentor, och jag hade klarat dom flesta. Tentadagen kom och när jag fick tentan kunde jag inte någonting. Huvudet var som tomt när jag tittade på frågorna upp och ner på pappret. Andra gången pluggade jag ännu hårdare men nådde ändå inte fram. Det kändes som att Molekylär struktur var en mur mellan mig och examen.
Då kom räddningen. Min chef, som jag hade haft på tidigare sommarjobb, hörde av sig. Han hade fått en föräldrarledighetsansökan som han gärna ville godkänna och han undrade om jag ville arbeta hos honom i 6 månader. Det var precis vad jag behövde så jag tackade ja till jobbet som flödesplanerare på Axfood. Det var ett spännande arbete där jag satt som koordinator mellan lager, inköp och leverantörer. Jag fick dessutom några timmar över på eftermiddagarna där jag kunde ha jour på telefonen och sedan söka examensarbete.
Examensarbetet var inte heller någon enkel kurs att ta sig igenom. Alla företag jag pratade med undrade igen vad jag var intresserad av, och även nu visste jag inte vad jag ville göra. Jag var intresserad av allt, men det uppfattas ganska naivt och spretigt för en annan. Jag ville dessutom inte komma ut på ett företag och göra något som jag inte var intresserad av. Jag ville komma ut och leverera en produkt som de var intresserade av. Det gjorde att jag tampades mellan många sökande studenter till varje exjobb, men tids nog hittade jag rätt.
Tillslut kom dagen jag väntat på. Jag höll på att avsluta mitt examensarbete samtidigt som jag skulle skriva tentamen i Molekylär struktur för sista gången. När jag sätter mig i tentasalen ser jag till min förvåning att jag kan nästan allt. Jag går in, skriver i 110 km/h, går hem och världens skönaste känsla infinner sig. Jag har examen inom räckhåll.
Naiv som jag var trodde jag att det skulle vara lösningen på alla mina problem, och i stundens hetta var det så. Tyvärr hade jag skrivit mitt examensarbete på annan ort och jag ville inte flytta från Stockholm så det naturliga valet att söka jobb inom den organisationen var inte aktuellt. Dessutom ville jag börja jobba med ledarskap på en gång.
Hur många företag tror ni ropade hej när en ung, på pappret oerfaren kille kommer och säger att han inte vet vad han vill göra men att han vill bli chef? Igen blev jag betraktad som naiv och ostrukturerad. Jag tror jag ansökte till ungefär 60 stycken olika jobbannonser och jag fick inte ett enda svar. Inte ett enda. Där kom den igen, ångesten. Jag visste inte vad jag ville göra förutom att ledarskap var mitt största intresse.
Jag kämpade på med ströjobb och såg inget slut på mitt jobbsökande när det helt plötsligt damp ner tre stycken förfrågningar om intervjuer. Då hade jag arbetat som lärarvikarie i ungefär 6 månader. Det ena var en tjänst som projektledare på ett mycket spännande konsultbolag i Stockholm. Det andra var som ledarskapsaspirant på Scania i Oskarshamn. Det sista minns jag inte längre vad det var. Jag hade inte ens sökt jobbet i Oskarshamn men till deras försvar sa dom att mitt CV som jag lämnat till Scania Södertälje på en arbetsmarknadsdag hade hamnat fel och hittat ner ändå.
Helst ville jag ha jobbet i Stockholm. Att jobba som projektledare verkade spännande och som konsult fick jag testa på flera olika områden. Även jobbet på Scania lockade, men att flytta från huvudstaden till en liten bebyggelse på 20 tusen invånare kändes inte alls som min kopp av te. Tillslut stod jag med två erbjudanden och jag hade svårt att välja. Plötsligt hände det som inte fick hända. Konsutlfirman som jag hade förhoppningarna att börja arbeta på köptes upp av ett annat företag och de fick anställningsstopp. Livet valde åt mig. Nu fanns bara ett alternativ och valet blev enkelt. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till Oskarshamn.
På Scania möttes jag av en positiv HR-person som visade mig runt i stan, vilket gick rätt fort. Jag funderade initialt på om det verkligen var rätt val men så fort min ledaraspirantslinga startat så glömde jag allt vad städer och val var. Jag hade hamnat i himmelriket.
Som ledaraspriant fick jag följa 6 stycken chefer under 1 månad var. Jag var lokalt i Oskarshamn till skillnad från Scanias Traineeprogram som är förlagt globalt på Scanias alla affärsområden. Mer där till, så börjar en Trainee på det område som valts men i mitt fall så började jag direkt som gruppchef i produktion, direkt efter avslutat ledaraspriantprogram. Det var superhäftigt att efter bara 6 månader i arbetslivet ansvara för sin egen avdelning. Samtidigt var jag livrädd. Chefen innan mig var en av dom bästa på Scania Oskarshamn och hon bytte avdelning för nya utmaningar. Jag fick då ta över hennes perfekt skötta avdelning. Det var otroligt tacksamt såhär i efterhand men där och då var ångesten igen enorm. Hur skulle jag kunna axla det förtroende som hon byggt upp hos sina anställda?
Med stöttning av kollegor, framförallt från min kollega på andra skiftet, började jag bygga upp ett förtroende som ledare och snart var ångesten borta. Jag tyckte att det fungerade riktigt bra. Något jag har tänkt på i efterhand är vilken bra ledarskapsskola Scania är. Deras företagskulltur är något av det vackraste jag sett och den struktur de följer i sitt ledarskapsprogram är inte från denna värld. Jag kommer för resten av mitt liv vara tacksam Scania för den utmaningen , och den starten i arbetslivet dom gav mig. Att dom trodde på denna naiva grabb som knappt var torr bakom öronen.
Efter ungefär ett år började jag känna att utmaningarna inte var lika stora längre och tankarna började flyga iväg på nästa steg. Jag visste att teknikorganisationen skulle delas upp i flera områden. Samtidigt hade jag haft teknikchefen under mitt ledaraspirantprogram och en av gruppcheferna på teknik var en nära kollega till mig. Jag tog mig mod och skickade ett mail till teknikchefen och några dagar senare hade jag fått ett erbjudande. För mig kändes det overkligt. Att ha arbetat i ungefär ett år och få ta över en ingenjörsavdelning. Där kom ångesten tillbaka igen som ett brev på posten, men det vet ni ju redan om, om ni inte har glömt bort inledningen till den här texten.
Efter 2 år som produktionstekniskchef och 3,5 år i Oskarshamn började jag känna mig redo på nya utmaningar. Helst i Stockholm. Jag var då rätt aktiv på Linkedin och av en slump ringde Academic work upp mig. Dom hade sett mitt CV och undrade om jag var intresserad av ett expansivt teknikföretag i Stockholm och dom visste inte hur rätt dom hade träffat.
Nu arbetar jag sen ett drygt halvår tillbaka på som produktionschef på företaget Mycronic AB. Mycronic har expanderat från cirka 500 anställda för bara några år sedan till idag 1 200 anställda. Det är otroligt spännande att byta från ett Scania med 49 tusen anställda till ett i storleksordningen mindre bolag. Det som framförallt är spännande är att vara med på resan där företaget går från ett litet till ett medelstort bolag och allt vad det innebär. Det är en fantastisk möjlighet och en otrolig utmaning.
Så här när jag tittar tillbaka till den resan jag har gjort så är jag rätt nöjd. Många gånger har jag tänkt att jag bara har hoppat på möjligheter som trillat ner framför näsan på mig, men samtidigt krävs det en hel del mod och beslutsamhet för att ta dom stegen jag har gjort. Jag tror det är viktigt att tänka på att du själv bestämmer hur du tänker kring dig själv. Mycket av ångesten jag har haft kommer ifrån att jag inte låtit mig tycka att det jag gjort har varit bra nog. Nu i efterhand har det visat sig att anledningen till att jag aldrig har vetat vad jag vill göra är att ledarskap är det jag vill arbeta med. Oavsett vilket företag eller vilken produkt du sätter i mina händer kommer jag att skapa ett intresse kring det och fokusera på ledarskapet och utveckling av människan. Det är många chefer som saknar den förmågan och framförallt det intresset för människan i sig. Den person som har uppfattats som ostrukturerad och naiv har bara varit någon som inte har fått utlopp för sina framtida förmågor.
Jag tror att programmet Civilingenjör & Lärare har till stor del format mig till den jag är idag. Ingenjörbakgrunden har skapat möjligheten att lära sig vad som helst men framförallt har pedagogiken skapat möjligheten att förmedla det på ett strukturerat och ordnat sätt. Detta är något som är enormt eftertraktat inom arbetslivet idag.
Om jag bara ska ge dig som läser detta ett tips så är det att ångest är någonting bra. Ta vara på den. Ångesten håller dig på banan och får dig att tänka lite extra kring det som händer kring dig i livet. Dock ska du aldrig låta ångesten styra dig utan låt den istället guida dig till att ta aktiva beslut och strukturera upp din tillvaro med kortsiktiga tydliga mål.
Och kom ihåg, som ingenjör kan du lära dig vad som helst. Som lärare kan du förmedla det på ett konstruktivt och förståeligt sätt och bara du då finner motivation i det du gör kommer du att kunna gå hur långt som helst.
Erik Evers
CL08