Andreas Mårtensson

Visst kan man ibland känna att man inte har tillräckligt med kompetens och tveka på att man faktiskt har det som krävs. Förbereder vårs studier oss för arbetslivet? Denna alumn skiner lite ljus i mörkret när han berättar om hur han med det som utbildningen givit honom blev trygg i sin arbetsroll och kände att han faktiskt hade det som krävdes. Andreas Mårtensson, månadens alumn. God läsning!

Läsåret 2008 började jag mitt sista år i grundskolan och framåt våren skulle jag genomföra mitt gymnasieval. Vid denna tid var jag osäker på hur jag vill gå vidare med mina studier – vilket gymnasieprogram och vilken inriktning skulle jag välja? Under läsåret så skedde det som sker överallt i Sveriges skolor, lärare kom och gick innan vi elever hann utveckla någon djupare kontakt och det kändes ganska spretigt. Dock så hade jag en fantastisk mentor (som även var min lärare i två ämnen) som stöttade mig och hela min klass genom ett ganska skakigt år. Hen var en förebild för många i klassen och jag kan ärligt säga att jag har denna person att tacka för alla studiemål jag har uppnått. Hen var mån om att alla i klassen skulle trivas och att vi skulle utvecklas både kunskapsmässigt men även socialt. Vi elever blev så otroligt inspirerade av just denna lärare och hade en otrolig respekt för det fantastiska arbete hen genomförde under det sista året i grundskolan.

Framåt våren hade jag bestämt mig, jag vill också bli lärare och inspirera elever. Under gymnasietiden tipsade min studievägledare om en speciell lärarutbildning. Den hette Civilingenjör och Lärare. Det lät hur bra som helst! Varför ”bara” plugga till lärare när jag under fem år kan bli civilingenjör och lärare samtidigt! Med målet inställt på detta unika högskoleprogram tog jag mig igenom gymnasiet och augusti 2012 satte jag foten på KTH för första gången och blev tilldelad en adeptskylt med texten ANDREAS. M.

Fem år senare tog jag examen från KTH som civilingenjör och lärare inom matematik och fysik. Framåt hösten skulle jag börja arbeta som lärare i en gymnasieskola i centrala Stockholm. När första arbetsdagen kom drabbades jag minst sagt av panik – jag skulle tydligen undervisa på tre olika gymnasieprogram, totalt ha 170 elever i fyra olika kurser spritt över alla årskurser och bedriva en utveckling av skolans pedagogiska verksamhet. Hur i hela friden skulle jag klara av det?! Det här hade min utbildning inte förberett mig på! Under mina fem år på KTH så hade jag beräknat trippelintegraler, varit avundsjuk på Jan Scheffels fantastiska hårfäste och skrivit långa uppsatser på Stockholms universitet. Nu kände jag mig mer osäker än på min första VFU-praktik fem år tidigare. Det blev inte många timmars sömn natten innan den första lektionen, pricken över i’et var att rektorn dessutom ville vara med på lektionen och ”stämma av” läget hur jag var som lärare. Men jag överlevde min första lektion, och resterande lektioner av första skolveckan. När lugnet sedan började infinna sig och det blev en vana att undervisa och hålla lektioner så märkte jag att det var exakt det här jag hade blivit förberedd på under fem år.

Charmen med vår utbildning är att den är så utspridd över hela det akademiska spektrumet, vi skriver matematiktentor där det i princip är omöjligt att överklaga ett Fx till ett E, vi genomför laborationer på Albanova med doktorandstudenter som ständigt övervakar oss, vi skriver laborationsrapporter som sedan måste kompletteras utifrån 47 olika punkter och vi skriver även, till en början, flummiga texter om pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Det är just denna diversitet i lärandemiljö under vår utbildning som förbereder oss på vad vi faktiskt ska bli – civilingenjör och lärare. Vi blir duktiga på att lösa alla möjliga olika problem vilket jag har otroligt stor nytta av i läraryrket. Vi kan även agera som informella och formella ledare, och båda formerna av ledarskap är viktiga för en lärare. Precis som med vår utbildning så bjuder läraryrket på så många olika utmaningar, du ska kunna planera och genomföra lektioner, bedriva ett pedagogiskt utvecklingsarbete för skolan, mantla ett ansvar utifrån skolans värdegrundsarbete, bidra till en rättvis bedömning genom sambedömning med andra lärare och mycket mer. Men tack vare att jag gått civilingenjör och lärare så känner jag mig väl förberedd för alla dessa arbetsuppgifter. Skolan som arbetsplats är en väldigt stimulerande och utmanade miljö där jag känner att jag utvecklas både i min profession men även rent personligt. Jag kan inte tänka mig något annat yrke än just läraryrket. Det är otroligt givande när elever och vårdnadshavare hör av sig och tackar en personligen för det goda arbetet en gör som lärare.

Men yrket är inte alltid roligt, det är jobbigt att sätta F och vissa undervisningsgrupper kan ibland ta mer energi än ge energi; och låt oss inte börja prata om hur vissa föräldrar kan vara. Men läraryrket handlar inte om att ha kul och vara omtyckt, det handlar om att göra det som är bäst för eleverna. Och ibland innebär det att sätta ett F så eleverna får läsa om kursen och lära sig innehållet på nytt för att klara av framtida studier. Ibland innebär det att på allvar informera en elev att hen inte kan uttrycka sig på ett visst sätt i skolmiljön. Men om du som lärare hela tiden har den inställningen att göra det som är bäst för eleverna, så kommer du att få den respekten du förtjänar i klassrummet och allt som läraryrket innebär blir bara roligare för varje dag som går.

Om jag fick göra om något med mina fem år på Civilingenjör och Lärare, så skulle det vara att engagera mig. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, så var jag inte speciellt delaktig i någon av föreningarna som CLek eller Clubbwästeriet. Jag vill bara blir klar med utbildningen och börja jobba. Det ångrar jag idag. Nästa år fyller jag 27 år och det hade inte spelat någon roll om jag var kvar på KTH till långt efter 30. Självklart ska ni ta studierna seriöst, men känn inte att ni inte hinner med något annat än just studierna. Det kommer alltid att behövas lärare så ni har inte bråttom.

– Andreas Mårtensson CL12